Okej. Jag erkänner. Ensam är INTE starkast. Jag försöker övertyga mig själv att det är så, men det är inte så. Tvärtom. Jag är jävligt rädd för ensamheten. Det finns bara två saker som jag är riktigt rädd för här i livet. Det ena är oändligheten. Det eviga. Evigheten.. det skrämmer mig. Det andra är ensamheten. Efter x antal misslyckade förhållanden som jag har haft hittills i mitt liv har jag satt mitt hjärta på paus och försökt fokusera på mig själv, på min framtid, mitt liv. Inte på någon annan. Gång på gång när jag kryper ner ensam under täcket var kväll påminner jag mig själv om att jag ÄR bra ensam. Jag behöver inte någon annan. Och visst, det kanske är så... men det är väl klart som fan att jag visst det vill ha någon som älskar BARA MIG. Någon som ser mig som värdefull, någon som inte vill leva utan mig. Någon som älskar mig villkorslöst och vill dela sitt liv med mig. Någon som vill att jag ska må bra, vill ge mig trygghet, hopp och kärlek. Det är klart som fan. Jag sitter och läser på facebook, bland bloggar, or what fucking ever, överallt finns alla lyckliga människor. Som delar på ett liv. Som älskar varandra. Fyller varandra med kärlek. Allt är inte en dans på rosor. Inget förhållande är perfekt.. alla bråkar någon gång, det finns svartsjuka, problem, tjaffs. Men.. i slutändan. Har man varandra. Man har någon. Kärlek är tamejfan det finaste som finns. Att älska och bli älskad tillbaka. Jag har inte någon. Jag är ensam. För första gången på länge är jag ensam. Och jag är rädd. Men samtidigt.. stärker det mig. Att jag faktiskt klarar mig själv. Jag vet att.. även under stunder, som nu.. då det känns för jävligt, så måste det vara så här. Just nu iallafall. För jag orkar inte med all ångest det innebär för mig att ha ett förhållande. Jag har för mycket nu, på spel. Och jag kan inte låta någon påverka mig. Ta min energi. Det går inte. För när jag älskar, så älskar jag så jävla hårt. Med hela hjärtat. Och då gör det så ont om något går fel. Min värld rasar samman. Det är bara så jag är och det är inget jag kan ändra på, även om jag gärna hade velat det. Jag undrar om jag någonsin kommer att älska någon igen. Om någon kommer älska mig. Någon gång kanske. Någon gång vågar jag kanske lita på någon igen. Kanske rätt person är kapabel att ge mej trygghet. Kärlek. Hopp. Så jag slipper den där jävla ångesten som gnager. Kärlek. En illusion eller verklighet? How will I ever know? I think I need a new heart minsann.

Och var fan är du, min prins?