Jag måste skriva av mej lite känner jag.

Satt och kollade runt lite på Facebook... vänner skriver om sina kärlekar överallt, hur mycket de älskar och saknar sina hjärtevänner. Vänner som tidigare varit singlar byter helt plötsligt civilstatus från "singel" till "har ett förhållande". Små hjärtan överallt. Folk skriver i sina bloggar om hur de ska spendera vardagskvällen i soffan med sina älskade framför en film på teven.

..Och här sitter jag. Alone. Jag är inte ens i närheten av att vara kär i någon eller ens intresserad av någon för den delen. Det knepiga är, att jag på senaste tiden inte känt speciellt stor skillnad på att vara singel eller i ett förhållande. För på något sätt, så har mina senaste förhållande och relationer inneburit en ensamhet innerst inne. Inget har varit stabilt. Jag har känt mig ensam, trots att jag haft pojkvän, så har jag ändå varit ensam. Jag tror att jag alltid har varit ensam, innerst inne. Jag har inte haft speciellt många relationer i mitt liv. Den första jag hade var när jag var 17 år. Det varade i 2½ år och var ett väldigt.. dåligt förhållande. Det har påverkat mig och min självkänsla väldigt negativt, mer än så behöver jag inte gå in på det. Efter det gav jag mig in i ett distansförhållande på 100 mil. Smart? Nej. Men jag trodde att den personen var den jag skulle dela resten av mitt liv med, så vi kämpade fram och tillbaka i fem år. Vi kämpade verkligen. Han flyttade till och med 90 mil för att vi skulle få ett liv tillsammans. Men saker och ting förändrades till slut, things got complicated, ödet ville inte likadant som vi. Och reality bites, men verkligheten är som den är - kärlek är inte det enda vi behöver. Det krävs så mycket mer än kärlek. Det räcker inte att älska någon. Det är ingen garanti. Ett måste, en grund för att det ska fungera, men ingen garanti. Jag älskar fortfarande den här personen och han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, men han och jag är ett avslutat kapitel för längesen nu. Efter det förhållandet har jag bara haft ganska kortvariga förhållande - ett totalt katastrofalt som varade 1½ månad, alla odds var emot det. Nästa blev också ett distansförhållande, där jag trodde för första gången i mitt liv att jag kunde lita på personen jag delade det med, till hundra procent. Men han vände mig ryggen totalt när jag minst förväntade mig det. Nog om det, han är inte värd att prata om ens.

Nu har jag njutit av att vara singel några månader.. jag har trivts som fisken i vattnet - ingen att ta hänsyn till, känna måsten (=ångest) inför, utan all fokus på enbart mig själv. Har varit riktigt jävla ego, och det har jag verkligen behövt! Men det är nu, i denna mörka kalla årstid, som man saknar värmen. Närheten. Att ha någon att skicka gulliga sms med, somna med på kvällarna och hålla handen med på bio. Någon som finns där. Stöttar en när det är jobbigt, skrattar med en när man glädjs åt något. Det är då det blir jobbigt. Men jag har mycket på gång, så jag försöker fokusera på det istället. Framförallt mina studier som kommer ta mestadels av min tid framöver, jag känner verkligen att jag vill satsa allt på att det här ska bli så bra som möjligt. Så jag klarar mig nog. Det är bara stundtals det blir lite.. crappy.

Jag är dock imponerad av mig själv. Förut kunde jag snoka på ex kärlekar osv, se ifall de skaffat nya tjejer eller vad som händer i deras liv. Men varför ska jag göra det, när jag vet att jag bara kommer må dåligt av att veta? Behöver jag verkligen få bekräftat att de går vidare med sitt liv like nothing ever happened? Nej, det behöver jag inte. There is a reason why people from your past didn't make it to your future. Jag behöver inte en gnutta av deras närvaro i mitt liv längre. Det tar bara onödig energi som jag kan ge till någon som förtjänar det. Exempelvis Mr right som väntar på sin Johannah någonstans därute ;D Tills han dyker upp ska jag fokusera på andra saker.

Gah, behövde verkligen skriva av mig, det var skönt. Bampadam, nu ska jag sova, imorgon blir det Ullared. :]